novell

Hittade den här novellen på ett gammalt usb, minns inte när jag skrev den men minst ett och ett halvt år sedan.

När ljuset dör, finns det bara ett stort mörker kvar.

 

 

Ögonen kisar och glittrar, den stora leende munnen blottar sina vita bländande tänder. Ett klingande skratt kommer ut. Hela ansiktet tycks skina av glädje. Det bruna långa håret ligger böljande ner för axlarna och ramar in det hjärtformade ansiktet.

Ofta. Ofta ser hon ut så. Med stort bländande leende och kisande ögon. Hon är den personen som alla ser som lycklig. Glad och med ett stort leende på läpparna. Hon står framför en vit vägg. Båda lika bländande, väggen och hon. Hon står där ett tag o skrattar. Sedan börjar hon knäppa upp sina knappar på tröjan, omsorgsfullt tar hon av sig plagg efter plagg. Helt naken, helt naken står hon där. Framför den vita väggen. Fortfarande med ett brett leende. Sagta för hon bägge händerna mot bröstet, borrar fingrarna in i kroppen och drar. Snabbt. Det bildas en skåra rakt igenom henne. Kroppen delas. Leendet klyvs mitt itu. Revbenen och inälvor blottas, fast inget blod syns till. Ögonen glittrar fortfarande. Hon fortsätter dra, drar o drar, tillslut faller kroppen mot golvet, nu kan hon bara kliva ur. Där, där framför väggen sitter det en ihopkrupen kropp. Dem smala benen är uppdragna, och huvudet vilar mot knäna. Det långa håret ligger i stripor och täcker den annars bleka smutsiga kroppen.

Sakta lyfter hon sitt huvud uppåt. Hon blundar, men öppnar sedan ögonen, sakta. De glittrar inte. Fram tittar ett par stora kolsvarta sorgsna ögon. Näsan saknas och istället för mun är det bara ett streck. Stora ärr täcker den späda kroppen. Helt plötsligt kastar sig flickan framåt på marken, hon kastar sig fram o tillbaka i tystnad med ryckningar i hela kroppen. Kroppen ser ut att förvridas i plågor och hon framställs allt mer och mer som ett missfoster. Hon fortsätter att kasta sig åt alla håll, det rinner tårar från ögonen nu, och blod börjar rinna nerför dem krossade armarna. Sen ställer hon sig upp med stor möda o glor rakt fram, med en kropp som inte kan liknas en kropp, hon är tyst. Knäpptyst. Som hon varit hela tiden. Sen backar hon mot väggen som nu är svart.


Kommentarer
Postat av: ella

väldigt fin novell!

2010-08-16 @ 00:18:22
URL: http://elladahliin.blogg.se/
Postat av: amina

sv: hahah ofta? jag är ju helt oseriös :D

2010-08-23 @ 19:01:41
URL: http://aminis.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0