Ändå gick jag tillbaka, och jag måste va galen.
Som nyss blivit bedragen, och som tänkte på laget.
För jag tänkte på jag-et, och jag såg alla tecken.
Men jag ville va bättre, men då blev allting sämre.
Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid.
Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig.


- Daniel Adams-Ray

"de första dagarna och kanske första månaden kommer vara jobbig. Men om ett år kommer du vara så lycklig, jag lovart dig"

Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Idag kom en stor positiv bomb. Den fick mig att skratta och se solsken i allt. Jag fick nästan för mig att gå hela vägen hem, men jag lyckades hindra mig och tog bussen istället.

Hittade den här novellen på ett gammalt usb, minns inte när jag skrev den men minst ett och ett halvt år sedan.

Så idag ska jag visa hela världen min gåva

Flickan utan fotspår

Men de ville inte inse, inse att de förstört en flickas liv, inse att de aldrig går att få igen.

 

“Nu håller du käften din jävla kärring! Du har misslyckat med allt, du kan inte sköta ett hus, ditt jobb eller ditt egna barn!” vrålade mannen i köket. ”Fan heller, om det är NÅGON som misslyckat med vårt barn är det DU! Du sitter på krogen och kommer hem full varje kväll, ska ett barn behöva uppleva det tycker du?” fräste en kvinna som svar.

”Men det är du som ska ge henne mat! Du ser ju hur hon ser ut, som ett levande skelett!” Röt mannen som nu var knallröd i ansiktet.

De hade låst in sig i köket, mannen och kvinnan, igen. Senast igår hade de skrikit på varandra, bråkat, slagit sönder vartenda glas i huset.

Man kunde tro att de var ensamma där inne, så som de slamrade och skrek. Svordomarna flög igenom huset. Men de var inte ensamma, i ett av rummen var det en flicka, mannen och kvinnans dotter. Hon satt i sin säng med armarna omkring benen och darrade. Ögonen var svullna och rödgråtna. Vrålen hördes in hit, vartenda ord, vartenda slag.

Flickan var 13 år nu, hon var inte liten längre. Hon var stor, en tonåring. Men ingen såg de, alla tänkte fortfarande på flickan som liten, liten och obetydlig.

Hennes hår var utslaget och låg svallande på bröstet och de mjölkvita fötterna stack fram under nattlinnet. Flickan var skör, smal som en sticka. En enda liten knuff såg ut att kunna få henne att gå sönder i tusen bitar.

Ända sen flickan varit liten hade hon fått stå ut med skriken och bråken. Men det hade blivit värre nu på de senare åren. Nu var det inte bara glåpord som kastades, nu var det alkohol, slag och piller.

Flickan hade blivit som ett omkringvandrande spöke, hon tvinade bort, hon var snart endast en liten skugga. Föräldrarna såg henne inte, eller de såg, men ville inte förstå att det var deras fel, bådas fel. Det var alltid den andres fel, och de sa dem högt och tydligt till alla som undrade över flickan.

Flickan hade slutat gå till skolan, slutat träffa kompisar. Slutat äta. Föräldrarna och skolpersonalen hade bestämt trott att hon var sjuk, men doktorerna hade sagt att hon var frisk och inte visade några tecken på någon sjukdom. När föräldrarna väl insett de, att hon inte var sjuk, började de skylla på varandra. Mamman tröstade sig med piller och alkohol. Pappan med krogen och glädjehus.

Det blev bara värre för flickan, och kroppen blev bara allt smalare och smalare. Snart var det inte många som kom ihåg henne, tänkte på henne.

Den här kvällen hade flickan som vanligt vägrat äta eller komma ut ur sitt rum, efter bråket hade pappan åkt till krogen för att supa sig redlös.

Den här kvällen var en ovanligt stillsam kväll, ovanligt tyst, ovanligt kall.

Efter mamman druckit sitt glas whisky och hällt i sig ett antal olika tabletter gick hon o la sig för att sova. Det var länge sen hon sovit ordentligt, hon brukade alltid vakna kallsvettig flera gånger per natt. Men den här natten somnade hon, direkt. Hon försvann in i drömvärlden.

 

Hon befann sig vid sovrumsfönstret, hon stod där och stirrade ut i den kolsvarta trädgården. Hon hörde ytterdörren öppnas och stängas. Hon ville kolla vem det var, men benen ville inte röra på sig de var som fastfrusna.

När hon stod där och tittade ut genom fönstret såg hon en flicka gå barfota över den snötäckta trädgården. Hon hade endast ett vitt nattlinne på sig.

Flickan sken, en aura lyste runt henne. Hon såg ut som en ängel, en ängel med rött böljande hår.

Flickan vände sig om, sakta, med en sorgsen blick stirrade hon in genom fönstret. Nu såg hon det var hennes dotter.

Hon ville skrika, hon ville kasta sig mot sin flicka, krama henne. Men det gick inte, hon kunde inte skrika hon kunde inte röra sig.

Sedan tog flickan av sig sitt nattlinne, hon trevade på sitt bröst tog tag och drog, hela huden sprack. Mitt itu. Huden ramlade ner på marken. Kvar var det ingenting, det fanns varken kärlek eller hopp. Ingenting. Flickans kropp var tom.

Kvinnan vaknade med ett ryck, flämtande och kallsvettig, lakanet låg nerkastat på golvet.

Hon reste sig upp och sprang ut i trädgården, men det var tomt, det fanns ingen flicka där, ingen kropp. Och inte heller var det några fotspår i snön.

Med panik sprang kvinnan mot sin dotters dörr, smällde upp den. Men det var tomt, inga möbler, ingen dotter. Kvinnan kastade sig mot golvet och skrek, skrek ett gällt skrik med blandning av panik, hon dunkade nävarna i golvet så hårt att knogarna började blöda.

Sen kom ångesten, ångesten över att hon aldrig fyllt flickan med kärlek, aldrig gett sin flicka värme. Men hon var borta nu, det var försent, hennes dotter skulle aldrig mer komma tillbaka.